Å bo og leve i Kenya

Våren 2012 flyttet jeg til Kenya igjen. Jeg sier "igjen" fordi jeg også bodde her hele barndommen min. Når du først forelsker deg i Kenya, er det vanskelig å holde seg unna, det er jeg selv og mange andre et bevis på. Nå jobber jeg som misjonær i den lutherske kirken her, med fokus på arbeid med barn og ungdom. I skrivende stund har jeg bodd i dette landet med kontraster i over 11 år, og jeg kan med god samvittighet si at det begynner å føles som hverdag nå. La meg gi deg en liten innsikt i hvordan en hverdag i Kenya kan se ut.

Å bo i Kenya er å bli fascinert over hvor vakkert det er. Varme solnedganger som er over på en halvtime. Det friske høylandet som strekker seg ut med grønne teplantasjer så langt øyet kan se. Regnskogens rolige høyde med høy oksygeninnhold. Hundre år gamle trær som inspirerer respekt og ærefrykt. Åpne savanner med ville dyr, en natt i telt der du hører flodhester beite utenfor og løvene brøler et sted i den afrikanske natten. Røde jordveier der kvinner går stolt med dagens markedskupp i en kurv på hodet. Kystens avslappede tempo med lange hvite sandstrender, der du går kledd i en kanga hele dagen. Mellom dyppene i havet kjøper du fantastisk god italiensk is i nærmeste gelateria (en arv fra de mange italienske innvandrerne som fortsatt bor her).

Å bo i Kenya er også å skremmes over hvor stygt det kan være. Veiskuldre fylt med plastposer og flasker. Søppelfyllinger her og der i nesten hver lille landsby. Hunder som er forsømt. Esler som drar altfor tunge lass. Gatebarn som driver målløst rundt, høye av limdamp. Handikappede som tigger hver dag på Nairobis røykfylte gater.

Å bo i Kenya er å undres over menneskers vennlighet. Kvinnen som låner ut støvlene sine når det regner og vi er på hjemmebesøk. Sømstuen som gir meg en plastpose når jeg prøver å balansere alle mine kjøpte varer i armene, når jeg passerer henne på vei fra markedet. Måltider der det alltid er plass til en ekstra gjest. Mennesker som alltid hilser. Her forstår de virkelig kunsten å glede seg over fremmede og vise gjestfrihet.

Å bo i Kenya er også å lære en ny kultur. Det er å bli kalt tykk og innse at det er en kompliment. Det er å ikke spørre "vil du ha te?" men heller si "velkommen på te!", fordi det tidligere kan bety at du egentlig ikke ville tilby te. Det er å ha en kjole som dekker knærne, og en underkjole. Det er å amme barnet ditt fritt i hvilket som helst selskap. En kvinnes bryst er ikke oversexualisert i dette landet. Det er å lære å spise med hendene, og også lære å spise det som tilbys, enten det er innmat eller hjemmelaget surmelk. Det er å lære å vente, vente, vente. Sjelden eller aldri begynner noe når det er sagt. Forresten, klokken er 10 helt til den slår 10.59.

Å bo i Kenya er å lære nye språk. Og virkelig lære dem fordi folk er så pratsomme. Det er å lære å kjøre bil på nytt. På gjørmete veier med firehjulstrekk. Det er å lære en helt ny trafikkultur. På smale landeveier der du deler plass med busser som kjører forbi selv om en bil kommer imot samtidig som en flokk kuer rolig krysser veien. På samme vei er det uendelig med motorsykler som kjører litt som de vil og med de mest varierte lastene, samtidig som du prøver å oppdage alle hull i tide. Det er å ikke tro dine egne øyne når du presser inn enda en passasjer i en matatu (offentlig transportmiddel), og konduktøren henger ut av den åpne døren hele reisen. Det er også å få nedsatt hørsel før eller senere. Enten i matatu hvor de spiller øredøvende musikk så hjertet mister rytmen av bassen. Eller ved en begravelse, som faktisk ligner mer på en disco enn tradisjonelle vestlige begravelser.

Å bo i Kenya er å møte fattigdom. Mennesker som trenger penger til skoleavgift. Penger til mat. Penger til såkorn. Penger til transport. Til slutt begynner du å tro at folk bare ser penger i den hvite hudfargen din. Å bo i Kenya er også å få tykkere hud. Lære å spørre om behovene virkelig er akutte. Lære å si nei når ukjente menn ber om telefonnummeret ditt. Men det er også å lære å gi. Innse at et delt liv er et velsignet liv, noe de vet så godt her.

Att bo i Kenya är att lära sig vad korruption är. Valfusk. Rättegångar som rinner ut i sanden. Medicin som kostar fastän den borde vara gratis. Att inte få ut en kropp från bårhuset utan lite pengar emellan. Politiker som delar ut pengar till sina väljare. Poliser som tar mutor av trafikanterna​. Slippa undan böter bara man ger en slant. Köpta körkort. Köpta examen från universitetet. Löner som uteblir i flera månader. Pengar som bara försvinner och som var tänkta att hjälpa utsatta. Allt detta medan folk svälter av torkan. Att bo i Kenya är att bli frustrerad, inte tro sina öron och riskera att bli likgiltig inför denna oerhörda, stinkande korruption. 

Att bo i Kenya är att umgås med folk. Bli ifrågasatt när jag bor ensam i ett stort hus. Det är att aldrig veta var man ska sova när man är på besök hos någon, förrän det är läggdags. Vilket man inte heller kan påverka så mycket eftersom det ska ätas kvällsmat först och den kan komma okristligt sent. Det är att inse att en kyrkbänk aldrig blir full. Inte en pikipiki (motorcykel) heller för den delen. Allt är möjligt i Kenya, och det är ingen överdrift!

Att bo i Kenya är att bo i ett land där folk är väldigt religiösa. Om du inte tror på Gud sticker du ut ur mängden. För här behövs verkligen Gud! Har du inte mer än så att du just och just klarat vardagen inser du att livet inte kan levas utan Gud. Han som förser. Det är också att ha någon att vända sig till när nöden drabbar. I väst är vi lite för bedövade av socialt skyddsnät, teknik och ett fungerande samhälle för att inse hur liten människan egentligen är. I Afrika vet man. Här är döden inget främmande. Säg den Kenyan som inte mist någon familjemedlem. 

Att bo i Kenya är att alltid vakna till fågelsång klockan sju på morgonen. Det är att njuta av en emaljkopp full med sött, hett chai och en färsk mandazi till, medan man sitter i en hydda och svettas. Det är att köpslå på marknaden tillsammans med hundratals andra. Hitta färggranna tyger, köpa lite för många tyger. Sedan sy upp en skräddarsydd klänning för 8€. Det är att ha korgen full med solmogen frukt som smakar himmelskt. Det är att se REGNET komma efter en dammig paus på flera månader. Se hur det blåser upp, himlen blir mörkblå och blixtarna slår ner i ett med väldiga knallar. Se hur torra flodbäddar igen flödar med vatten. Se hur grönskan kommer tillbaka efter bara ett stort regn. Det är att gå på kvällspromenad och höra koklockorna stilla klämta någonstans i dalen, stanna och prata med folk på stigarna, se hur bergen färgas i guld och till sist se solen igen gå ner bakom dem. En till dag i Afrika är till ända.